På Klotterplanket får hela familjen, två- som fyrbenta, möjligheten att kladda ner sina tankar och funderingar eller bara dela med sig av sådant som hänt.

2009-01-24 Det ska bli kul igen!

Det finns två olika sidor av hundvärlden. Den tråkiga sidan har ibland fått mig att tvivla på att fortsätta med hundsporten. Jag har ställt ut hundar i många olika raser och det verkar likadant överallt bara det att det är mer eller mindre problem. Att alla inte kan älska varandra är naturligt och att vi tycker och tänker olika är självklart. Däremot är det inte okej bete sig illa mot människor och sådant sker ganska ofta i hundvärlden. Folk ser bara till sitt eget intresse och ser vissa uppfödare/medtävlare som fiender. Det är inte bara det att folk snackar skit om varandra utan det sprids lögner och värst av allt; man förstör medvetet för andra till exempel genom lögnerna. Det som också är skrämmande är att till slut handlar det inte bara om att ens egna hundar ska vinna utan lika viktigt, om inte viktigare, är att de andra förlorar. Särskilt tråkigt är att många valpköpare drabbas eftersom man vägrar se människan utan stirrar sig blind på kennelprefixet på deras hund. I hundvärlden bestäms det snabbt vilket ”läger” du tillhör hur mycket du än kämpar för att hålla dig utanför sådant. Många har berättat om hur trevliga alla var mot dem när de var nya i sin ras men så fort det började gå bra på tävlingarna så förändrades folk. Hur kan det vara så?

Sen finns det då den positiva sidan. Den som gör att vi trots allt fortsätter med det vi älskar. För min del är det, förutom själva livet med hundarna, alla underbara hundvänner. Det verkar vara något särskilt med hundmänniskor, eller rättare sagt djurmänniskor, som gör att de alltid ställer upp för en. Detta har jag särskilt fått uppleva under min körkortslösa tid. Förutom att jag inte hade kommit iväg på hälften av allt tävlingar om det inte vore för att jag hade så snälla människor omkring mig som låter mig åka med eller kör enbart för att skjutsa mig så har båda mina kompisar Annsofi och Linda utan att blinka ställt upp för mig när jag behövt dem. När Zäta svalde en strumpa kom Annsofi mitt i natten en fredag och skjutsade oss till Djursjukhuset. Linda har själv erbjudit sig att skjutsa mig flera gånger bland annat till veterinären så jag har kunnat vaccinera hundarna. Vad skulle jag ha gjort utan er? Andra som alltid ställer upp är Madelene och Sofie som fött upp Nahla och Zäta. Vet inte hur många gånger jag bott hos dem vid olika tävlingar och blir alltid lika väl omhändertagen. Dessutom kan jag alltid ringa dem om jag är orolig för något. Vilket sker då och då eftersom jag är lite lätt paranoid när det gäller hundarna och Zäta har en förmåga att svälja saker. Jag har till och med ringt Sofie mitt i natten, för att jag har varit orolig för Zäta, utan att hon verkat det minsta besvärad. Det finns nog inget jag inte kan fråga dem om eller be om hjälp för. Det finns många jag skulle vilja nämna här men jag låter bli så jag inte råkar glömma någon. Men ni vet säkert vilka ni är :)

På senaste tiden har jag känt att det är dags att få lite perspektiv på hundlivet igen. Jag vill hålla mig borta från den tråkiga sidan och fokusera på det roliga. Jag vill att utställningar återigen ska handla om att umgås och ha en trevlig dag. Självklart kommer jag alltid att hoppas att det ska gå bra, tävlingsmänniska som jag är, men bra resultat får vara en bonus. Det ska bli kul igen!

2007-03-01 Hundar och barn - förvirring?

Många gånger har man läst och hört om hur otroligt bra det är för barn att växa upp med djur. Detta är något jag är helt övertygad om. Jag tror att det hjälper barnen att utveckla empati och respekt för andra, både djur och människor. Sen är det ju svårt att få en bättre kompis än en hund. Men vad händer när ens barn börjar tro att hon faktiskt är en hund? Leia visade tidigt att det var hundarna som gällde. Från den dagen hon kunde krypa var det inte lönt vi försökte trösta henne. Var hon ledsen eller sur så kröp hon bort till hundarna. Hon har jämnt lagt sig i hundarnas korgar, har någon av hundar legat där så har hon lagt sig på dem. Hon förföljer dem med deras tuggben när hon vill ge dem något, hon kramar och pussar dem och sitter i hundsoffan med dem. De första tendenserna till att själv vara hund visade hon när hundarna fick smaka något av våran mat. Eftersom de inte får någon mat vid bordet brukar vi gå bort till hundsoffan där hundarna sätter sig och får matbitarna. Vem tror ni också rusar till soffan och sitter där med öppen mun? Numer har vi alltid med tre bitar mat… en till Nahla, en till Zäta och en till Leia.

De senaste veckorna har Leia börjat leka hund på riktigt. Hon kryper på alla fyra och så säger vi ”Va, är du en hund?!” och så skäller hon lite och blir överlycklig. Häromdagen provade jag några enkla kommandon på henne. Och visst var det väldigt charmigt när hon la sig, satte sig och skällde på kommando och skrattade varje gång jag klappade henne och sa ”Duktig vovve!”. Däremot vet jag inte om jag ska se det som en framgång eller ett misslyckande att min dotter har snabbare sättande och läggande än mina hundar.



2006-07-22 En framtida Junior Handler

Idag startade träningen inför min Junior Handling karriär! Ja, det är åtminstone vad mamma vill tro. I själva verket har jag bara tagit en promenad med Nahla. Jag brukar följa med mamma ut på promenad med hundarna. Eftersom jag är jättestor nu så sitter jag inte i vagnen hela tiden utan går faktiskt ganska mycket själv. Det går jättebra men mamma verkar inte dela mitt intresse att stanna och titta på stenar varannan meter. Nu när det är så varmt så är Zäta halvt döende om hon inte får lägga sig och pausa i skuggan med jämna mellanrum. Konstigt nog är hon inte alls så trött om hon får springa lös.

I alla fall så satt jag, mamma, Nahla och Zäta och vilade i skuggan under ett träd. Jag bestämde mig för att jag skulle ta Zäta på en promenad. Av någon anledning tyckte mamma att det var en dålig idé och sa att jag fick ta Nahla istället. Hon gav mig handtaget till Nahlas koppel och jag försökte såklart genast trä det över huvudet på Nahla. ”Nej, inte så” sa mamma. Då gick jag naturligtvis och försökte samma sak på Zäta. ”Nej, du ska hålla i handtaget” sa mamma och visade mig. Aha, nu förstod jag precis. Så gav vi oss iväg på en promenad jag och Nahla.

Mamma verkade tro att hon hade något med det hela att göra då hon sa saker som ”Nahla stanna” eller ”kom Nahla” men i själva verket hade jag läget helt under kontroll. Roligast tyckte jag det var när Nahla drog lite i kopplet. Då skrattade jag jättemycket och sprang efter. Ibland såg jag lite fina stenar jag ville känna på och då släppte jag såklart Nahlas koppel så hon slapp stå och vänta på mig. Mamma sa att man inte kunde göra så men det gick hur bra som helst för när jag var färdig så sprang jag bara ikapp Nahla som stod och luktade på något för femtielfte gången och så gick vi vidare. Så man kan väl säga att jag har tagit över ansvaret för Nahla nu. Ja, så länge det inte finns något roligare att göra förstås!




2006-05-06 Jag har varit i himlen!!

Jag har upplevt hur det är att vara i himlen! Häromdagen när mamma tog med oss till fältet kunde jag knappt tro mina ögon. Där framför oss, alldeles precis vid hundfältet, så låg det ett ca 2 meter högt och 50 meter långt berg av TÅNG!! Jag blev så lycklig så jag knappt visste var jag skulle ta vägen. Fast jag sansade mig ganska snabbt och tog mig kvickt upp på toppen av berget och började glufsa i mig så fort jag kunde. Jag misstänkte att mamma inte skulle tycka att det var lika underbart som jag gjorde och mycket riktigt började hon genast vråla på mig att jag skulle komma ner. Självklart låtsades jag som att vinden där uppe på toppen var alldeles för kraftig för att jag skulle kunna höra ett ord av vad hon sa och käkade lugnt vidare. Det bästa av allt var att mamma tyckte tången var så äcklig att hon inte kom upp på berget och hämtade mig. Så ni må tro att jag hann få i mig en massa tång! Jag tror nog att det var en av de lyckligaste stunderna i mitt liv. Ja, mamma var förstås inte lika lycklig. Och inte blev det bättre av att jag kräkte upp tång tre gånger under resten av dagen. Men jag måste ju säg att en kort stund i himlen var värt lite illamående!