|
Jag tog över Boss när jag var tretton år gammal och han var fyra. En sådan hund får man bara en gång i livet. Han hade ett helt underbart temperament, inte rädd för något men samtidigt den mysigaste hunden man kan tänka sig. Han var lugn, intelligent, glad och kelen och han gjorde allt för mig. Han var min trogne följeslagare. Var jag än var så var han där hos mig.
Boss var väldigt vacker. Han var liten och kompakt och hade ett underbart maskulint huvud och vackra rörelser. Tyvärr hade han underbett och kunde därför inte ställas ut. Han var en väldigt lydig hund som alltid gick lös och älskade att få lära sig nya tricks. Så fort jag fick honom började vi en lydnads-
kurs på Brukshundsklubben och den gick så bra så de frågade mig om jag ville börja i en tävlingslydnadsgrupp. Vi gick med i gruppen och började snart tävla. Vår första tävling gick riktigt bra, vi blev tvåa med 177 poäng. Vi fick snabbt två första pris i lydnadsklass ett men plötsligt började Boss resa sig på varje platsliggning och med nolla på den lyckades vi inte få vårt LP.
En dag när Boss var sex år gammal satt vi och tittade på en agilityträning på klubben. De frågade om vi ville prova och han visade sig vara en sådan naturbegåvning att de undrade om vi kunde vara med på en agilityuppvisning några månader senare vilket vi var. Efter det fortsatte vi träna agility och han älskade det verkligen men tyvärr gick det inte så bra på tävlingar eftersom jag var alldeles för nervös för att minnas banan.
Jag kunde inte ha fått en bättre förstahund än Boss och jag lärde mig så otroligt mycket med honom. Alla som mötte honom blev förälskade i honom och det är många som fortfarande pratar om honom med ett leende på sina läppar.
