Untitled Document

En sommardag när Boss var 6 år satt vi och tittade på en agilityträning på klubben innan vi skulle träna lydnad. Vi fick lov att prova och Boss verkligen älskade det. Han for runt och studsade över hinderna som om han aldrig gjort annat. De frågade om vi ville vara med på en agilityuppvisning på Falsterbo Horse Show några veckor senare och så var vi inne i agilityn också. Vi började tävla men mina tävlingsnerver klarade inte att komma ihåg banorna så det blev inga vidare framgångar där. Men vi fortsatte att träna och vara med på uppvisningar eftersom Boss var så himla duktig och vi tyckte det var så kul.

Vi får väl ta det från början. Född 1979 och djurtokig sen jag var en liten knatte. Ett antal kaniner, hamstrar, möss och råttor (!) har befunnit sig i min vård. Höll även på med ridning i många år tills jag till slut fick sluta pga. astman. Dock hade jag en riktig hundfobi som barn. När jag var ca 7-8 år fick jag en ny bästis. Till min stora fasa hade de två hundar, en schnauzer och en dobermann. Varje gång jag kom hem dit så stängde de in hundarna i sovrummet, jag sprang upp på ovanvåningen och stängde grinden och så fick hundarna vara där nere tills jag gick hem. En dag skulle min kompis och jag gå hem till henne. Hon gick först för att stänga in hundarna medan jag stannade ca hundra meter längre bort på gatan. När jag står där kommer plötsligt denna gigantiska dobermann springande rakt mot mig. Att jag inte fick en hjärtattack och tuppade av där på gatan kan jag än idag inte förstå. Där stod jag och skakade av skräck medan han kom emot mig. När han var nästan ända framme stannade han, la huvudet på sned och tittade på mig en stund. Sen vände han och sprang in i huset igen. Sakta vågade jag gå mot huset och när jag kom fram insåg jag att hundarna inte brydde sig ett dugg om mig. Snart hade inte bara min rädsla för hundarna försvunnit, jag och dobermannen blev riktiga polare. Han låg alltid i mitt knä (mmm det var lika tungt som ni tror) och jag släpade jämnt ut honom på promenader (ja, vi var ungefär lika stora).

Det var väl när jag var 8 eller 9 år som min farmor och hennes man bestämde sig för att ta hand om en omplaceringshund. Tror ingen var gladare än jag när Golden Retriever tiken Mia kom in i våra liv. Som jag pysslade med henne. Tog med henne på promenader, lekte, kelade, kammade och klippte (ja, fatta att de lät mig komma nära henne med en sax i handen!! Fast jag har för mig att det blev ganska snyggt). En dag kom vi på att vi skulle åka på utställning med Mia och att jag skulle visa henne. I rasringen gick det väl aldrig så superbra, hon hade kanske sina små fel även om farmor gärna förklarade att det var domaren som var knäpp eller blind (min favorit var när den ganska kraftiga domaren hade skrivit i kritiken att Mia var i för högt hull, ja ni kan själva tänka er ;). Desto bättre gick det när vi tävlade Barn med Hund. Efter att ha vunnit ett par tävlingar kan man väl säga att det var ganska kört för min del, jag var fast i utställningsträsket!

Fortfarande hade jag ingen egen hund men jag fick hjälpa andra att visa deras hundar. Jag fick chansen att visa väldigt många olika raser och jag tror att jag lärde mig väldigt mycket av det. En dag när jag var 13 år fick jag ett telefonsamtal jag aldrig kommer att glömma. Min kompis mamma (de med dobermannen) skulle börja föda upp och kände att de hade för många hundar hemma. De undrade om jag kunde tänka mig att ta hand om deras schnauzer. Efter år av tjat om en egen hund kändes det knappast lönt att ta upp det med mina föräldrar men det var ändå med fjärilar i magen jag ställde frågan. Vi hade passat schnauzern, som hette Boss, innan och vad jag inte visste var att mina föräldrar hade blivit väldigt förtjusta i honom. Tog inte lång tid förrän mina föräldrar kom och sa ”Okej, vi tar honom på prov”. Jag kunde inte tro mina öron, jag skulle få en alldeles egen hund. Boss var fyra år när jag tog över honom och han betydde allt för mig. Där jag var, där fanns även Boss. Eftersom han hade underbett blev det ingen utställningskarriär för honom men jag anmälde oss

genast till en allmänkurs i lydnad på brukshundsklubben. Efter kursen frågade de om vi ville gå med i en tävlingsgrupp vilket vi gjorde. Vi började tävla i lydnadsklass 1 och tog ganska snabbt två förstapris. Då blev siktet givetvis inställt på ett LP men så en regning tävlingsdag ställde sig Boss upp under platsliggningen, något han aldrig gjort tidigare. Efter det reste han sig varje tävling och vi hamnade alltid precis under de 160 poäng som krävs för ett förstapris. Till slut tappade jag väl suget lite men lydnad är något jag verkligen fastnat för och hoppas kunna satsa mer på någon gång i framtiden.

När Boss blev lite äldre blev jag mer och mer sugen på en till hund. Eftersom jag fortfarande ställde ut mycket, men inte kunde ställa Boss, ville jag ha en egen hund att visa. Jag tittade på många raser men var särskilt fascinerad av vinthundar. Länge funderande jag på en Afghan men insåg att jag inte skulle orka med all den pälsvården. Så en dag fick jag syn på Faraohunden i en bok. Att jag länge varit intresserad av Egypten och dess historia gjorde ju inte rasen mindre intressant precis. Jag läste på om rasen och skrev till några uppfödare. Ganska snabbt fick jag svar av Sofie Lönn på Kennel Enigma. Hon berättade mycket om rasen och deras uppfödning, skickade massor av bilder och svarade på alla mina frågor. Eftersom jag inte hade planerat att skaffa en ny hund just då utan skulle vänta tills jag flyttat hemifrån passade det ganska bra med en kull de hade planerat två år framåt i tiden. Under dessa två år höll jag och Sofie mailkontakt hela tiden. Vi träffades även på ett par utställningar och jag fick till och med hjälpa henne att visa några av hundarna. Så var det då äntligen dags för min lilla hanvalp att göra entré. Men det blev ingen hane i kullen utan istället ringde Sofie och berättade att

det endast hade fötts en liten tik. När de undrade om jag ville ha henne på foder istället behövde jag inte fundera särskilt länge. Och det har jag aldrig någonsin ångrat. Nahla är min ögonsten, min underbara prinsessa!

Äntligen hade jag en egen hund att ställa ut. Ganska snabbt insåg man hur hög kvalitet det är på Faraohundarna i Sverige och att konkurrensen är ganska hård trots att det är en relativt liten ras. Jag har visat många raser och tycker att Faraohunden är den absolut svåraste att visa. Det må se enkelt ut när man tittar i Faraohundsringen men det ligger ofta enormt mycket träning bakom. Men vi tränade på och fick ganska snart lön för mödan. Tre år gammal kunde hon titulera sig Svensk, Norsk och Dansk Utställningschampion. Numer är hon även Internationell Champion. Jag har även tränat en hel del lydnad med Nahla. Hon har mycket talang och tycker det är väldigt roligt men tävlingar är nog inte riktigt hennes grej. Fast egentligen vet jag ju att det är mitt fel, jag tränar helt enkelt inte rätt så det funkar även på tävling. Fast än ger vi inte upp, det är alldeles för kul för att sluta. På senare år har vi även börjat med agility. Förhoppningen är att prova på att tävla så småningom. Och så sysslar vi med Lure Coursing förstås, Nahlas stora passion och även en av mina favoritsporter. Tyvärr är det ofta långa avstånd så det brukar inte bli mer än två tävlingar per år. År 2007 blev Nahla Svensk Lure Coursing Champion, tredje vinstrikaste Faraohund och dessutom kvalade hon till Europa Mästerkapet år 2008.

Sysslar man mycket med hundar är det svårt att inte bli sugen på att skaffa en till. Så en dag kom ännu en Enigmavalp med mig hem. Zäta är Nahlas totala motsats. Hon är vild och busig och lyder bara när hon själv vill. Fast hon har ett hjärta av guld och kan charma brallorna av vem som helst. Zäta är, i mina ögon, en riktig skönhet men hon är tyvärr inte särskilt sugen på att visa upp det i utställnings-ringen. Men hon har ändå gått bra och blev Svensk Utställningschampion två år gammal. Med lite träning hoppas jag att hon ska börja visa sin rätta sida och kanske även ställas någon gång i grannländerna. Att Lure Coursing var Zätas grej visade hon tidigt. På sina tre första tävlingar tog hon de tre certen som gjorde henne till Svensk Lure Coursing Champion. Hon vann dessutom de två första tävlingarna. År 2007 blev hon Årets Vinstrikaste Faraohund i Lure Coursing och kvalade till EM 2008. Något annat hon visat talang för är

spår. Tyvärr gör vi det alldeles för lite men det ska bli skärpning på det. Hon har dock gjort anlagsprovet i viltspår där hon lyckades få full poäng och Hederspris. Vi har dessutom tränat en hel del agility. Zäta är jätteduktig men har lite problem att hålla fokus en hel bana. Vi får se om vi (jag) vågar ge oss på att tävla i framtiden.

Så ser väl hundlivet ut just nu. Fortfarande är väl utställningar det jag sysslar mest med. Det är lika roligt att visa både mina egna och andras hundar. Allra roligast är det när man åker tillsammans med någon av ens underbara hundkompisar, ni vet vilka ni är :)